Dag 1: Bekännelsen

Idag har jag, Maria Mandarin, upptäckt att frestelser aldrig är lika attraktiva när hösten står runt hörnet som de var då våren sprack ut i ett första leende eller badvattnet blivit så varmt att man kunde hoppa från bryggan utan dödsångest inför den blanka ytan under fotsulorna. Idag är dagen då jag ratar semesteralkoholism (ett rätt dumt uttryck med tanke på att jag inte haft någon semester) och mansslukeri (faktiskt ett ännu dummare uttryck då de flesta jag slukat inte varit annat än pojkar). Idag börjar min självvalda rehabilitering och det finns inget någon kan göra åt det. Jag vill vinna i armbrytning mot livet. Brotta ner förutfattade meningar och glappande käftar. Sparka hyckleriet i skrevet och bli ärlig inte bara mot andra utan också mot mig själv. Tänker göra detta fullt ut. Ändå faller jag tillbaka i tankar på att öppna en flaska vin och ringa den där snubben jag varit förälskad i sedan vi träffades den där ljumma vårkvällen för ungefär hundra år sedan. Kommer dock lika snabbt tillbaka till verklighetens vidder då jag krasst konstaterar att numret är raderat och snubben ifråga förmodligen ringt hispan i jakt på passande inkvartering för undertecknad. Börjar fundera över huruvida jag kanske borde börja lita på människor igen. Borde kanske till och med nedlåta mig till att lita på mig själv. Tärningen är kastad (ännu har jag dock inte vunnit något) och när den här resan är över kanske jag står med en rulle Center modell turbostor under armen och självrespekten dinglande i snöret jag försökte strypa min lillebror med i mardrömmen jag inte kunde förmå mig att vakna ur. Högsta vinsten vågar jag inte ens orda om. Det skulle ju kunna betyda att jag är hoppfull. Det skulle betyda att jag kan bli besviken. Maria